En riktig höjdarresa!

HEMMA IGEN!

Det är med blandade känslor att komma hem efter en riktigt fantastisk resa. I månader gick jag och planerade och drömde om att äntligen få komma tillbaka till USA och så var vi plötsligt där. Vi levde i nuet och njöt av varenda dag, vi tyckte vi hade så gott om tid men våra intensiva och händelserika resdagar tog slut alldeles för fort! Visst är jag förstås full med energi, men bara för att planera nya resor, vilket känns lite avlägset att få göra just nu.

Att bila i USA ger så otroligt många intryck och då vi förflyttat oss med nästan vindens hastighet blir alla de fantastiska ställen som vi besökt lite som ett virrvarr. Därför känns det riktigt bra att jag nu har alla mina blogginlägg kvar för att få lite perspektiv på vår resa. 

Vi startade i Hawaii, på ön Oahu, en liten extraresa i själva resan. Jag blev så förtjust i Hawaii där vi stannade i sex dagar, hade mer tid funnits hade vi velat se några flera öar som ska vara mindre exploaterat än just Oahu där även Hawaiis huvudstad Honolulu ligger. Jag är så glad att maken kom med förslaget om Hawaii, själv hade jag inte en tanke på att åka dit.

Hawaii levererade underbara stränder med tropiska inslag men är ändå väldigt amerikanskt (ja eftersom det tillhör USA). Det kändes som vi verkligen var långt bort med en flygtid från Sverige på 11 + 5, 5 timme, men trots det kände vi oss riktigt hemma, precis som i USA.
 Ön Oahu är mycket större än jag föreställt mig, med en hel del trafik och vi blev till och med sittande över en timme i bilkö. Även skyskraporna överraskade mig, kanske det enda som störde min bild av Hawaii.

Tillbaka till Los Angeles och fastlandet startade vår roadtrip på riktigt. Det blev ganska mycket bilåkande under den första delen av resan. Vi besökte den heta Nationalparken Death Valley, där det i dalen var så otroligt varmt att vi knappast klarade att lämna bilen mer än några minuter. Den högsta temperatur som uppmäts där lär ha varit hela 56,7grader. Närmare 50 grader kom vi upp i då termometern i bilen visade på 122 fahrenheit. Det var fascinerande att besöka den lägsta punkten i Nordamerika på 86 meter under havet, men någon hajk blev det inte utan vi satt kvar i bilen och beundrade de vackra sanddynerna som ska vara något alldeles extra i solnedgången.

Efter lite vila i Las Vegas körde vi via Zion Nationalpark i Utah för att vända mot nordväst. 

Vi hade planerat en liten roadtrip på  HWY 50 "The loneliest road in America", för att samla stämplar i en liten bok. Sagt och gjort, det blev en fin tripp och det var verkligen ensligt, när vi stannade bilen var det knäpptyst och det var långt mellan mötande bilar. Det storslagna landskapet imponerade med vackra bergspass och särskilt den delen som ligger närmast Utah i öster var i mitt tycke den bästa sidan. 

Det tog oss  många timmar att köra upp mot norra Kalifornien via delstaten Oregon, med facit i hand skulle vi kanske ha haft en övernattning innan vi kom ut till kusten. Tio timmars bilresa tycker till och med jag är aningens för mycket. Crescent City låg underbart vackert utmed havet som kändes iskallt, här stannade vi bara en natt eftersom syftet med denna nordliga tripp var att ha en bra utgångspunkt för Redwood Nationalpark.

Vi hittade flrer än ett drive-thru-tree. Vi besökte även ett något mindre träd som också gick att köra i genom, dessa magiskt vackra tusenåriga träd imponerade stort på mig. Ja inte bara träden man kunde köra genom utan de fantastiska skogarna vi kunde nå med bil då vi körde på "The Avenue of the Giants". Vägen går genom Redwood skogarna och trots att den bara är ca 8 mil lång tog det oss nästan hela dagen då vägen både var smal och lite krokig men framför allt tog det tid då vi stannade till lite här och där för att imponeras av den amerikanska sekvoja, världens högsta trädart.

Vi tog oss vidare söderut och stannade till i Napa Valley ett underbart vindistrikt. Om man är det minsta intresserad av vin och dess tillverkning finns det gott om vingårdar som är lätta att besöka, även om det var väldigt mycket turister där.

När vi ändå var så nära San Francisco kunde vi naturligtvis inte låta bli att åka dit trots att vi var där för två år sedan. I år flanerade vi mest omkring och njöt att få komma hit ännu en gång. Vi både gick och körde ner för den krokiga Lombard street.

HWY ONE  eller Pacific Coast Highway är i mitt tycket kanske en av världens vackraste vägsträckor och kustremsan Big Sur är den sträcka som det är svårt att få nog av. I år tog vi god tid på oss när vi körde den, vi hade hela två övernattningar mellan San Francisco och Los Angeles och hade gott om tid för att stanna till och njuta av havets bränningar och de underbara vyer som ligger alldeles vid väggrenen. Dimman hade dock lite svårt att lätta för att vi skulle få till de bästa bilderna.

Under den senare delen av resan fick vi lite mer tid att njuta av Kaliforniens vidsträckta stränder. Vi stannade till ett par dagar i trakten av Los Angeles först i  Santa Barbara och sedan körde vi söder ut och övernattade i närheten av Huntington Beach. Vi som verkligen älskar stora, mjuka och vackra stränder fick allt utom ett varmt hav. Stilla Havet här vid Kaliforniens kust är lite kyligt för min smak. Visst går det att bada särskilt nere vid San Diego nära den mexikanska gränsen, men då ska det nog vara lite varmare i luften än vad vi hade. 

De sista dagarna bodde vi på den lilla smala ön Coronado alldeles utanför San Diego. Vi hade fint väder, underbart boende och fick vila några dagar innan det var dags att lämna USA för denna gång.